Alltid på en söndag

Bön om livet

 "Du får vara lycklig nu. Du har gjort dig förtjänt av att vara lycklig. En liten stund."

Nu ger jag lite lycka till dej.
Nu får du - Nu har du varit snäll, duktig -
men tänk på att det inte tillhör vanligheten,
bli inte för glad, hushåll, fortsätt vara ordentlig, kontrollerad, kom ihåg:
detta är ett undantag.
Som solsken.
Som kallas uppehåll.
Vänta dig inte värme och vackert väder.
Vänta dig kallt och obehag och du skall icke bli besviken.                                                                    Regnet som svider i skinnet, vinden som biter,
är ditt naturliga element.
Inte solen! Aldrig solen! När SOLEN kommer måste du vara glad.
När SOLEN kommer måste du fånga den, värdesätta den oändligt, du får inte vara olycklig.
MEN du får heller inte skratta högt.
Du bör inte tala brett om glädjen. TÄNK PÅ att det bara är en PAUS.
Det RIKTIGA livet står och mullrar bakom hörnet.
Gråsprängd och bitter. I den snålaste kostymen.

(Anna Jörgensdotter)

Lycka, detta ständigt undflyende tillstånd, som vi söker och som vi tror oss kunna uppnå genom att omge oss med materiella tillgångar. Låt oss se hur under tidens gång lycka som fenomen beskrivits.

Epiktetos: Det finns blott en väg till lycka, och det är att upphöra med att bekymra sig om förhållanden som inte står i vår makt att ändra.

Eller

la Rochefoucauld: Det finns i oss ett hinder för fullkomlig lycka; det är leda vid det vi redan äger och längtan efter det vi inte har.

Eller

Seneca: Vill du göra en människa lycklig, så fogar intet till hennes ägodelar, men beröva henne några av hennes önskningar.

Eller

Lucreticus, som talar om den dödliges lycka. Denna form av lycka är inte additiv, den lycklige blir inte lyckligare av att få mer av samma sort. I ett liv är ständig lycka - gudarnas predikament - skulle vi inte märka denna. Den dödliges lycka är oupplösligt förenad med förändringen, tidens gång. Kärlek, längtan, engagemang får sitt värde först i ett liv där döden möjliggör gränser av olika slag. Engagemang är möjligt endast i en otillräcklig värld, längtan får liv av tomheten - "döden är skönhetens moder".

Poeten Eva Ström beskriver den glimtvisa lyckan som kan upplevas i det lilla:

Man kan känna sig lycklig när man minst anar det. Jag kommer ihåg en dag i februari i vintras. Det hade varit en ganska snöig och kall vinter i Stockholm och jag och mitt barnbarn Stella hade gått upp på Skansen. Det var den första varma dagen på länge och vid Solliden kunde man plötsligt sitta utomhus. Så satt vi bara där. Solen sken, Stella somnade och jag tittade ut över stan och tänkte: Man kan inte vara lyckligare. Det var väldigt enkelt, inget särskilt uppslukande hade hänt. En bänk, solen som sken och det här lilla barnet som fridfullt sov vid min sida. Jag satt där ensam och tittade ut som ett litet kryp i den stora världen och kände mig väldigt lycklig.