Och det är sommar och det är natt,
och vinden viskar bland träden.
Blott halv är månen på fästet satt,
och blåklint blommar bland säden.
(Ernst Josephson)
----
Tro du dig ha funnit Sanningen?
Se då ut i världsrymden!
Vad finns då kvar av det du trodde dig ha funnit?
Rader av obesvarade frågor
i ett oändligt, tigande universum.
----
Stanley Kubrick har filosoferat över vår ensamhet i kosmos:
Om människan verkligen satte sig tillbaka och tänkte på sitt förestående frånfälle och sin skräckinjagande obetydlighet och ensamhet i kosmos, skulle hon säkert bli galen eller duka under för en bedövande känsla av meningslöshet. Varför, kan hon fråga sig själv, bör man bry sig om att skriva en stor symfoni, eller att sträva efter att hålla sig levande, eller att ens älska en annan, när man inte är mer än en tillfällig mikrob på ett dammkorn virvlande genom ett ofattbart oändligt universum?
Det mest skrämmande faktum om universum är inte att det är fientligt, utan att det är likgiltigt. Men med en medvetenhet om livets meningslöshet, kan man skapa en ny känsla av mening och bekräftelse. Kanske går det inte att uppnå samma rena känsla av förundran som den man föddes med, men man kan forma sin existens till att få en verklig mening och ett självförverkligande. I det stora mörkret måste vi själva skapa vårt eget ljus.
----
De flesta är väl överens om att språket är kanske det viktigaste verktyget för vårt tänkande. Hur kommer den pågående uttunningen och fraseringen av språket att påverka förmågan att tänka och resonera? Risken finns att vi får individer som är lätta att styra. Är detta kanske ett politiskt mål i sig?
----
Utan rätt karaktär och inriktning, utan en känsla av plikt, utan en föreställning om vad man bör göra och hur man behandlar sina medmänniskor - utan en god vilja - är lycka bara ett djuriskt sinnestillstånd. (Immanuel Kant)
söndag 29 juli 2012
söndag 22 juli 2012
Alltid på en söndag
Sommar, sommar
Smaka - en morgon
helst på en berghäll vid stranden:
nyplockade smultron
uppträdda på färska dillstrån.
Hör Vilhelm Ekelund viska:
"Tacksamhetsglädjen mot ljuset."
Du kommer aldrig att glömma:
smaken av sommar,
ljuset, som inbegrep dig.
(Axel Liffner)
Kanske kan det synas befängt att under denna hittills vädermässigt usla sommar lyfta fram en dikt som denna. Men den kan ju möjligen bidra till att i sinnet frammana tidigare somrar med mera angenämt väder. Och det ekelundska ljuset finns ju kvar ännu några dagar.
----
I le Monde läser jag att Milan Kundera uttrycker oro över den tryckta pappersbokens framtid. Han fruktar för att framtidens böcker enbart kommer att publiceras elektroniskt via läsplattor och datorskärmar. Kundera menar att för att man rätt ska kunna tillgodogöra sig en text bör denna vara tryckt på papper. Att läsa en bok med behållning är att kunna föra en dialog med författaren, genom t ex understrykningar och marginalanteckningar. En med behållning väl läst bok ska vara fylld med läsarens klotter och noteringar i en dialog mellan läsaren och författaren.
Själv tror jag nog att den tryckta boken kommer att få det kämpigt framöver, men dö kommer den aldrig att göra. Inte så länge det finns läsare av "riktiga" böcker.
Tittar jag på mina egna överfyllda bokhyllor så finns det där knappast någon enda av mina böcker som jag skulle vilja byta ut mot en elektronisk utgåva. Ett rikt hem är ett hem med många och välfyllda bokhyllor där böcker med god litteratur trängs om utrymmet. Tänka sig ett hem med en bokhylla prydd enbart med en läsplatta! Utrymmessparande, ja vistt, men vad torftigt.
Av en händelse som ser ut som en tanke, hittade jag ett gammalt nummer av den numera dessvärre avsomnade tidskriften Moderna Tider. Där skriver Anders Björnsson:"Bokläsarnas klotter i marginalen kan vara minst lika läsvärt som boken i sig." Han fortsätter:"När allt kommer omkring: boken skrivs för att vi ska få veta, men också för att vi ska kunna glömma. Om vi glömmer går ändå ingenting förlorat, det lagras. Marginalanteckningens funktion är densamma. Den som kastar ner ett tankespån gör det för att han inte ska behöva lägga det på minnet."
----
Hade tänkt skriva något om Stanislaw Jerzy Lec´s bok "Ofriserade tankar" i nytryck utgiven på Ellerströms, men Thomas Nydahl hann före, varför jag nöjer mig med att citera några av Lec´s aforismer.
Den som bär skygglappar bör komma ihåg att betsel och piska också ingår i paketet.
Fönstret mot världen kan täckas för med en tidning.
Frihetens pris sätts alltid av grannarna.
Mången bumerang vänder aldrig tillbaka. De väljer friheten.
Du klättrar för att nå toppen, men väl där upptäcker du att alla vägar leder ner.
Jag ger er bittra piller överdragna med socker. De pillren är ofarliga - giftet finns i sockret.
Aktörerna lämnar scenen när de spelat ut sina roller. På teatern.
Av en rad nollor är det lätt att göra kedjor.
Ett råd till alla författare: vid en viss tidpunkt är det nödvändigt att sluta skriva, ibland är det innan man börjat.
Allt är i människans händer. Därför bör de tvättas ofta.
Blind tro har en ond blick.
----
Johannes Salminen skriver i sin Dagbok från 2003 söndagen den 20/7:
Sol över ett söndagsstilla Drumsö. Vinden rör smeksamt vid den gamla björken utanför köksfönstret, jag hör suset ända in i rummet, suset med dess ekon av fjärran åländska somrar.
Någonstans ropar en mås, entonigt trummande, ett ljud som långsamt skapar en havsrymd omkring sig. Frihetens drömda möjlighet.
Smaka - en morgon
helst på en berghäll vid stranden:
nyplockade smultron
uppträdda på färska dillstrån.
Hör Vilhelm Ekelund viska:
"Tacksamhetsglädjen mot ljuset."
Du kommer aldrig att glömma:
smaken av sommar,
ljuset, som inbegrep dig.
(Axel Liffner)
Kanske kan det synas befängt att under denna hittills vädermässigt usla sommar lyfta fram en dikt som denna. Men den kan ju möjligen bidra till att i sinnet frammana tidigare somrar med mera angenämt väder. Och det ekelundska ljuset finns ju kvar ännu några dagar.
----
I le Monde läser jag att Milan Kundera uttrycker oro över den tryckta pappersbokens framtid. Han fruktar för att framtidens böcker enbart kommer att publiceras elektroniskt via läsplattor och datorskärmar. Kundera menar att för att man rätt ska kunna tillgodogöra sig en text bör denna vara tryckt på papper. Att läsa en bok med behållning är att kunna föra en dialog med författaren, genom t ex understrykningar och marginalanteckningar. En med behållning väl läst bok ska vara fylld med läsarens klotter och noteringar i en dialog mellan läsaren och författaren.
Själv tror jag nog att den tryckta boken kommer att få det kämpigt framöver, men dö kommer den aldrig att göra. Inte så länge det finns läsare av "riktiga" böcker.
Tittar jag på mina egna överfyllda bokhyllor så finns det där knappast någon enda av mina böcker som jag skulle vilja byta ut mot en elektronisk utgåva. Ett rikt hem är ett hem med många och välfyllda bokhyllor där böcker med god litteratur trängs om utrymmet. Tänka sig ett hem med en bokhylla prydd enbart med en läsplatta! Utrymmessparande, ja vistt, men vad torftigt.
Av en händelse som ser ut som en tanke, hittade jag ett gammalt nummer av den numera dessvärre avsomnade tidskriften Moderna Tider. Där skriver Anders Björnsson:"Bokläsarnas klotter i marginalen kan vara minst lika läsvärt som boken i sig." Han fortsätter:"När allt kommer omkring: boken skrivs för att vi ska få veta, men också för att vi ska kunna glömma. Om vi glömmer går ändå ingenting förlorat, det lagras. Marginalanteckningens funktion är densamma. Den som kastar ner ett tankespån gör det för att han inte ska behöva lägga det på minnet."
----
Hade tänkt skriva något om Stanislaw Jerzy Lec´s bok "Ofriserade tankar" i nytryck utgiven på Ellerströms, men Thomas Nydahl hann före, varför jag nöjer mig med att citera några av Lec´s aforismer.
Den som bär skygglappar bör komma ihåg att betsel och piska också ingår i paketet.
Fönstret mot världen kan täckas för med en tidning.
Frihetens pris sätts alltid av grannarna.
Mången bumerang vänder aldrig tillbaka. De väljer friheten.
Du klättrar för att nå toppen, men väl där upptäcker du att alla vägar leder ner.
Jag ger er bittra piller överdragna med socker. De pillren är ofarliga - giftet finns i sockret.
Aktörerna lämnar scenen när de spelat ut sina roller. På teatern.
Av en rad nollor är det lätt att göra kedjor.
Ett råd till alla författare: vid en viss tidpunkt är det nödvändigt att sluta skriva, ibland är det innan man börjat.
Allt är i människans händer. Därför bör de tvättas ofta.
Blind tro har en ond blick.
----
Johannes Salminen skriver i sin Dagbok från 2003 söndagen den 20/7:
Sol över ett söndagsstilla Drumsö. Vinden rör smeksamt vid den gamla björken utanför köksfönstret, jag hör suset ända in i rummet, suset med dess ekon av fjärran åländska somrar.
Någonstans ropar en mås, entonigt trummande, ett ljud som långsamt skapar en havsrymd omkring sig. Frihetens drömda möjlighet.
söndag 15 juli 2012
Alltid på en söndag
Varpå känner man den goda boken? Bl a därpå att man blir delaktig av skribentens egen glädje vid sitt arbete. Den egentliga tråkigheten ligger, mycket riktigt, i glädjelösheten. Ty det andligas innersta väsen är glädje.
Vilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när det finns en klar bredvid.! Endast läsa de storstilta böckerna -: så bevarar du din själ och din syn frisk.
(Vilhelm Ekelund)
Det är vad fiktion är till för. Det är för att få till sanningen när sanningen inte är tillräcklig för sanningen.
(Tim Ó Brien)
----
Som ett lästips för regniga sommardagar kan rekommenderas "Presidentskan" av Leopoldo Alas Clarin, en mastodontroman på närmare 700 sidor. Ett myllrande persongalleri grupperar sig kring bokens centralfigurer, Domprosten och Presidentskan. Vi får möta de mest disparata livshållningar, dock alla präglade av låghet, småskurenhet, avund, hyckleri och samvetslöst utnyttjande. Handlingen skrider framåt mellan roliga infall och utdragna beskrivningar som kanske utgör bokens enda svaga sida för en modern läsare. Just omfånget var en kritik som ställdes mot romanen redan från början, men någon skrev att om någon hade bett honom att plocka bort det överflödiga skulle han inte ha klarat uppgiften.
Clarin dyker ner till människans grumligaste djup. Han tillämpar Zolas naturalism och Flauberts sobra realism på ett personligt och och urspanskt sätt. Clarin går igenom det spanska samhällets alla orimligheter och konflikter och återger dem naket för läsaren. Man njuter av hans till bristningsgränsen rika iakttagelser och briljanta sarkasmer.
Bortom alla sociala och kulturella referenser framstår Presidentskan som en storartad studie i människans dragning till korruption och självplågeri. Clarin avslöjar människornas ynklighet på ett sätt att man nästan skäms att själv vara människa och man börjar längta till djurriket.
Peter Landelius översättning är i sig en imponerande prestation där han åstadkommit en inspirerad omgestaltning som gör Clarins text full rättvisa.
----
Arvo Pärt - musik som inte behöver analyseras, det räcker så väl med att bara lyssna.. Stillhet och meditation.
Pärt själv menar att musiken har ett grundläggande syfte - att förmedla andlig kraft.
Vilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när det finns en klar bredvid.! Endast läsa de storstilta böckerna -: så bevarar du din själ och din syn frisk.
(Vilhelm Ekelund)
Det är vad fiktion är till för. Det är för att få till sanningen när sanningen inte är tillräcklig för sanningen.
(Tim Ó Brien)
----
Som ett lästips för regniga sommardagar kan rekommenderas "Presidentskan" av Leopoldo Alas Clarin, en mastodontroman på närmare 700 sidor. Ett myllrande persongalleri grupperar sig kring bokens centralfigurer, Domprosten och Presidentskan. Vi får möta de mest disparata livshållningar, dock alla präglade av låghet, småskurenhet, avund, hyckleri och samvetslöst utnyttjande. Handlingen skrider framåt mellan roliga infall och utdragna beskrivningar som kanske utgör bokens enda svaga sida för en modern läsare. Just omfånget var en kritik som ställdes mot romanen redan från början, men någon skrev att om någon hade bett honom att plocka bort det överflödiga skulle han inte ha klarat uppgiften.
Clarin dyker ner till människans grumligaste djup. Han tillämpar Zolas naturalism och Flauberts sobra realism på ett personligt och och urspanskt sätt. Clarin går igenom det spanska samhällets alla orimligheter och konflikter och återger dem naket för läsaren. Man njuter av hans till bristningsgränsen rika iakttagelser och briljanta sarkasmer.
Bortom alla sociala och kulturella referenser framstår Presidentskan som en storartad studie i människans dragning till korruption och självplågeri. Clarin avslöjar människornas ynklighet på ett sätt att man nästan skäms att själv vara människa och man börjar längta till djurriket.
Peter Landelius översättning är i sig en imponerande prestation där han åstadkommit en inspirerad omgestaltning som gör Clarins text full rättvisa.
----
Arvo Pärt - musik som inte behöver analyseras, det räcker så väl med att bara lyssna.. Stillhet och meditation.
Pärt själv menar att musiken har ett grundläggande syfte - att förmedla andlig kraft.
söndag 8 juli 2012
Alltid på en söndag
Sommarasterisk
Ändå har det varit
som nu:
klar kväll och julis hage
gles och sval och skogsro,
några ljusa kantareller
där jag trodde visset björklöv -
och jag ensam viskande citat, men
vinden
asp och vind - det vackraste viskade
citatet -
(Sten Hagliden)
----
Att skriva ner sina tankar är nödvändigt men också skadligt. Det leder till excentricitet, narcissism och bevarar det man borde släppa taget om. Å andra sidan, dessa anteckningar itensifierar det inre livet, som outtalat glider mellan fingrarna.
Ingen säger längre att han skriver dikter, artiklar eller essäer. Alla skriver texter. Och det är precis vad som kommer ut. Texter.
Mina dikter är mer min tystnad än mitt tal. Ljud behövs bara för att presentera de olika skikten av tystnad.
Poesi är en föraning om sanningen.
Musik lär oss tidens gång. Den ger värdet av ett ögonblick genom att ge det ögonblicket värde. Och den passera. Den är inte rädd för att gå.
Människor kan bara öppna upp sig för korta stunder, som blixtar. I bland krävs bara ett enda ord. Det behöver inte nödvändigtvis vara som att hälla ut en tidvattenflod. Det finns små ord, enkla, överraskande, kanske förklädda. Man måste vara lyhörd för dem.
Anna Kamienska (1920-1986) var en polsk poet, författare, essäist, översättare och litteraturkritiker. Klippen ovan är ur hennes "Notebook", som inte så lite påminner om Fernando Pessoa´s "Orons bok".
----
Det finns, har varit och kommer alltid att vara en viss grupp av människor som ger inspiration. De består av alla dem som medvetet har valt sin kallelse och utför sitt jobb med kärlek och fantasi. De kan omfatta läkare, lärare, trädgårdsmästare, jag skulle kunna räkna upp hundratals fler yrken. Deras arbete blir ett kontinuerligt äventyr så länge de lyckas upptäcka nya utmaningar i det. Svårigheter och motgångar dämpar aldrig deras nyfikenhet. En svärm av nya frågor dyker ständigt upp från alla problem de löser. Oavsett inspiration föds det alltid ur ett kontinuerligt "Jag vet inte".
(Wislawa Szymborska)
----
Analfabeter under detta århundradet kommer inte att vara de som inte kan läsa och skriva, utan de som inte kan lära sig att lära om.
(Alvin Toffler)
Ändå har det varit
som nu:
klar kväll och julis hage
gles och sval och skogsro,
några ljusa kantareller
där jag trodde visset björklöv -
och jag ensam viskande citat, men
vinden
asp och vind - det vackraste viskade
citatet -
(Sten Hagliden)
----
Att skriva ner sina tankar är nödvändigt men också skadligt. Det leder till excentricitet, narcissism och bevarar det man borde släppa taget om. Å andra sidan, dessa anteckningar itensifierar det inre livet, som outtalat glider mellan fingrarna.
Ingen säger längre att han skriver dikter, artiklar eller essäer. Alla skriver texter. Och det är precis vad som kommer ut. Texter.
Mina dikter är mer min tystnad än mitt tal. Ljud behövs bara för att presentera de olika skikten av tystnad.
Poesi är en föraning om sanningen.
Musik lär oss tidens gång. Den ger värdet av ett ögonblick genom att ge det ögonblicket värde. Och den passera. Den är inte rädd för att gå.
Människor kan bara öppna upp sig för korta stunder, som blixtar. I bland krävs bara ett enda ord. Det behöver inte nödvändigtvis vara som att hälla ut en tidvattenflod. Det finns små ord, enkla, överraskande, kanske förklädda. Man måste vara lyhörd för dem.
Anna Kamienska (1920-1986) var en polsk poet, författare, essäist, översättare och litteraturkritiker. Klippen ovan är ur hennes "Notebook", som inte så lite påminner om Fernando Pessoa´s "Orons bok".
----
Det finns, har varit och kommer alltid att vara en viss grupp av människor som ger inspiration. De består av alla dem som medvetet har valt sin kallelse och utför sitt jobb med kärlek och fantasi. De kan omfatta läkare, lärare, trädgårdsmästare, jag skulle kunna räkna upp hundratals fler yrken. Deras arbete blir ett kontinuerligt äventyr så länge de lyckas upptäcka nya utmaningar i det. Svårigheter och motgångar dämpar aldrig deras nyfikenhet. En svärm av nya frågor dyker ständigt upp från alla problem de löser. Oavsett inspiration föds det alltid ur ett kontinuerligt "Jag vet inte".
(Wislawa Szymborska)
----
Analfabeter under detta århundradet kommer inte att vara de som inte kan läsa och skriva, utan de som inte kan lära sig att lära om.
(Alvin Toffler)
söndag 1 juli 2012
Alltid på en söndag
Resignation
Håll dina tankar borta från allt som är förbi:
att grubbla på det förflutna väcker bara saknad.
Håll dina tankar borta från vad som händer härnäst:
att grubbla över framtiden fyller en med fruktan.
Bättre att sitta om dagen som en säck i sin stol,
bättre att ligga om natten som en sten i sin bädd.
När maten kommer, så håll munnen uppspärrad.
När sömnen kommer, lägg ihop dina ögon.
(Po Chy-yi, övers. Per Erik Wahlund)
----
Essäisten, lyrikern, teaterkritikern, översättaren mm, Per Erik Wahlund (1923-2009), är ofta en något förbisedd författare. Hans lärdomsrika och stilistiskt lysande essäer är ett bevis för att det går att förmedla kulturella ämnen på ett lättsmält och behagligt, för att inte säga njutningsfullt sätt. Med sin vänliga spiritualitet, sin okynniga retsamhet och sin vårdade stil, erbjuder Per Erik Wahlund ett angenämt ressällskap - på resor i sinnevärlden eller under utflykten hemma i läsevrån.
Ur en av Wahlunds tidiga böcker, "Resesällskap" utgiven 1956, följer vi här honom under vårvandring i Helsingfors:
En vårvandring i Helsingfors bör avslutas på Salutorget, helst en lördagsmorgon innan trängseln blivit outhärdlig men antalet undfångna knuffar ändå ger en antydan om vad som väntar senare uppstigna torgbesökare. Här kan man gå från stånd till stånd och studera den finländska kvinnan då hon är som resolutast. Gummorna som räfsar fjolårslöv i Esplanaden och vänder ohöviskt bakar åt Runeberg är ofta praktexemplar, men mot fiskmånglerskorna vid Kolerabassängen står de sig slätt. Juho Rissanen kunde ha porträtterat en efter en, där de står med blod och fiskfjäll upp till armbågarna och spänner ögonen i hugade spekulanter under en upprullad stickmössa.
Framför dem breder nattens fångster ut sig i isade lådor: blanklax och gädda, sik, braxen, lake, småabborre - och strömming, strömming, strömming. En träklubba eller vanlig hammare för bedövning av någon särskilt livskraftig gädda hör till standardutrustningen; här behöver ingen misstänksam kund förstulet peta upp gällocken för att få veta om fisken är nyfångad. För övrigt har kunden mycket litet att säga till om; ber man om ett kilo flundra och affärskvinnan väger upp det dubbla på betsmanet, lönar det sig inte att protestera. "Nå, ta dem nu bara, det är så sällsynt fisk. Int´ väger jag gärna om heller." Man ta lydigt emot paketet, inslaget i ett nummer av Nya Pressen eller Ilta Sanomat, glömmer i häpenheten att försöka pruta och hoppas väl möta en katt eller ännu hellre en säl på hemvägen, ty visst är det synd på så rar plattfisk.
Ovanför fiskstånden, hos blomster-och grönsakshandlarna, har våren slagit ut hela sin färgsprakande solfjäder. Runt Havis Amandas kyska nakenhet, där ungar i trekvartsstrumpor rider barbacka på bronssälarna, hotar kärrorna att sprängas av tulpaner och växthusdrivet björkris. Trädgårdsmästarna bjuder ut rädisor, rabarber och färsk gurka - a´500 mark kilot - och en marketenterska häller upp amerikanskt burkkaffe ur en panna, så omvirad med tidningspapper och ylleschalar att den liknar ett ofantligt kålhuvud; på andra ställen frestas de kapitalstarka av trasmattor, spånkorgar och handbundna borstar av alla upptänkliga fasoner. Och så är det bastuborstarna - symbolen för Nordens ädlaste badkultur, för den samfällda ångheta lördagsritualen. Man väger dem i handen, skakar dem lätt för kontrollens skull - löven ska sitta kvar, annars är de oskickligt torkade - och inandas den oförlikneliga doften av konserverad sommar.
Under tiden tilltar trängseln oavlåtligt. Måsarna skriar, i fonden blänker Uspenskikatedralens förgyllda lökkupoler, och på den alldeles klara himlen svävar vårmånen som ett litet blekt och udda moln. Allt efter som dagen förlänger sina skuggor skall den öka i ljusstyrka, och den som tar sin skymningspromenad genom Brunnsparken kommer att se hur vattnet glittrar som ett mörtstim mellan Blekholmarna och Sveaborg.
Håll dina tankar borta från allt som är förbi:
att grubbla på det förflutna väcker bara saknad.
Håll dina tankar borta från vad som händer härnäst:
att grubbla över framtiden fyller en med fruktan.
Bättre att sitta om dagen som en säck i sin stol,
bättre att ligga om natten som en sten i sin bädd.
När maten kommer, så håll munnen uppspärrad.
När sömnen kommer, lägg ihop dina ögon.
(Po Chy-yi, övers. Per Erik Wahlund)
----
Essäisten, lyrikern, teaterkritikern, översättaren mm, Per Erik Wahlund (1923-2009), är ofta en något förbisedd författare. Hans lärdomsrika och stilistiskt lysande essäer är ett bevis för att det går att förmedla kulturella ämnen på ett lättsmält och behagligt, för att inte säga njutningsfullt sätt. Med sin vänliga spiritualitet, sin okynniga retsamhet och sin vårdade stil, erbjuder Per Erik Wahlund ett angenämt ressällskap - på resor i sinnevärlden eller under utflykten hemma i läsevrån.
Ur en av Wahlunds tidiga böcker, "Resesällskap" utgiven 1956, följer vi här honom under vårvandring i Helsingfors:
En vårvandring i Helsingfors bör avslutas på Salutorget, helst en lördagsmorgon innan trängseln blivit outhärdlig men antalet undfångna knuffar ändå ger en antydan om vad som väntar senare uppstigna torgbesökare. Här kan man gå från stånd till stånd och studera den finländska kvinnan då hon är som resolutast. Gummorna som räfsar fjolårslöv i Esplanaden och vänder ohöviskt bakar åt Runeberg är ofta praktexemplar, men mot fiskmånglerskorna vid Kolerabassängen står de sig slätt. Juho Rissanen kunde ha porträtterat en efter en, där de står med blod och fiskfjäll upp till armbågarna och spänner ögonen i hugade spekulanter under en upprullad stickmössa.
Framför dem breder nattens fångster ut sig i isade lådor: blanklax och gädda, sik, braxen, lake, småabborre - och strömming, strömming, strömming. En träklubba eller vanlig hammare för bedövning av någon särskilt livskraftig gädda hör till standardutrustningen; här behöver ingen misstänksam kund förstulet peta upp gällocken för att få veta om fisken är nyfångad. För övrigt har kunden mycket litet att säga till om; ber man om ett kilo flundra och affärskvinnan väger upp det dubbla på betsmanet, lönar det sig inte att protestera. "Nå, ta dem nu bara, det är så sällsynt fisk. Int´ väger jag gärna om heller." Man ta lydigt emot paketet, inslaget i ett nummer av Nya Pressen eller Ilta Sanomat, glömmer i häpenheten att försöka pruta och hoppas väl möta en katt eller ännu hellre en säl på hemvägen, ty visst är det synd på så rar plattfisk.
Ovanför fiskstånden, hos blomster-och grönsakshandlarna, har våren slagit ut hela sin färgsprakande solfjäder. Runt Havis Amandas kyska nakenhet, där ungar i trekvartsstrumpor rider barbacka på bronssälarna, hotar kärrorna att sprängas av tulpaner och växthusdrivet björkris. Trädgårdsmästarna bjuder ut rädisor, rabarber och färsk gurka - a´500 mark kilot - och en marketenterska häller upp amerikanskt burkkaffe ur en panna, så omvirad med tidningspapper och ylleschalar att den liknar ett ofantligt kålhuvud; på andra ställen frestas de kapitalstarka av trasmattor, spånkorgar och handbundna borstar av alla upptänkliga fasoner. Och så är det bastuborstarna - symbolen för Nordens ädlaste badkultur, för den samfällda ångheta lördagsritualen. Man väger dem i handen, skakar dem lätt för kontrollens skull - löven ska sitta kvar, annars är de oskickligt torkade - och inandas den oförlikneliga doften av konserverad sommar.
Under tiden tilltar trängseln oavlåtligt. Måsarna skriar, i fonden blänker Uspenskikatedralens förgyllda lökkupoler, och på den alldeles klara himlen svävar vårmånen som ett litet blekt och udda moln. Allt efter som dagen förlänger sina skuggor skall den öka i ljusstyrka, och den som tar sin skymningspromenad genom Brunnsparken kommer att se hur vattnet glittrar som ett mörtstim mellan Blekholmarna och Sveaborg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)