Mot höst
Mot höst blir fjärden tom.
Stränderna allvarsamma.
Vassen står gul vid bryggan.
Blåsten har gråt i rösten.
Sommaren och jag har så svårt att skiljas.
Vi håller länge huttrande varandras händer.
Sår går hon bort över en sviktande planka.
- Jag känner doften av stora regn.
(Viola Renvall)
-----
I livet bör vi ha en rot. De flesta människor vet inte var de ska finna den. Roten är frid, tystnad, djup, stabilitet, intet.
-----
Om man vänjer sig vid tanken på döden, är den inte längre skrämmande utan den kan bli till en kraft.
-----
Vi kan aldrig undkomma att Tiden sargar och beskär.
-----
Tiden - någon gång en vän
men oftare en fiende.
-----
När upplever vi frid i hjärta och sinne? När man lämnat det förgångna och upphört att oroa sig för det kommande. Alltså i nuet!
-----
Den som tror på en straffande Gud kan aldrig vara en lycklig människa.
-----
I varje generation har man vid horisonten skymtat den yttersta tiden. Domedagen har alltid varit inom synhåll.
-----
Vi söker den kunskap som stärker vårt självbedrägeri.
-----
De flesta människor fäster besynnerlig vikt vid helt betydelselösa ting.
-----
Plikten är författarens; det är författarens skyldighet att fängsla, det vill säga frihetsberöva läsaren, och se till att något av värde finns kvar när boken är läst och läsaren fri att gå vidare till nästa bok. (Bodil Malmsten)
-----
Jag har alltid stått utanför och då blir man ensam, men det är en vald ensamhet. I dagens irrelevanta samhälle är det en förmån att kunna stå utanför. (Ulf Lundell i SVT)
-----
I kväll är himlen åter
så blek och hög och klar
med sakta grönt i färgen
som bådar hösttid snar.
Än solen uppe är,
men sparsamt ljuset rinner,
i trädens svarta massor
det mörkt och tungsint brinner.
I kalla skuggor ligger
den bleka vida sjö.
Mot solen ändlöst sträcker
ett kornfält vitt som snö.
(Vilhelm Ekelund)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar