Vad ska du göra, Gud, när jag dör?
Jag är ditt krus (när jag går sönder?)
Jag är din dryck (när jag förstörs?)
Är din klädnad och din näring,
med mig förlorar du din mening.
Efter mig har du inget hus,
där nära och varma ord hälsar dig.
Från dina trötta fötter faller
sammetssandalerna, som är jag.
Din stora mantel släpper dig lös.
Din blick som jag fångar mot min kind,
varm, som en kudde,
ska komma, ska söka mig, länge -
och lägger vid solnedgången
främmande stenar i skötet.
Vad skall du göra, Gud? Jag är rädd.
(En dikt ur "Das Stunden-Buch" av Rainer Maria Rilke, tolkning Eva Ström)
-----
Gud har sin boning i människan, sägs det. Utan människan finns då Gud? (Apropå Rilkes dikt ovan)
-----
Konsten tvättar bort det dagliga dammet från själen.
-----
Döda själar har ett omättligt behov av underhållning.
-----
De inre äventyren kräver ej någon yttre fiktion.
-----
Idag har ytan blivit viktigare än djupet.
-----
Tolerans kan aldrig födas ur intolerans.
-----
Det finns inget poetiskt i att vara tom.
-----
Ju mer du vet desto mer ökar vetgirigheten.
-----
En blomma tänker inte på att konkurrera med blomman intill. Den bara blommar.
-----
Ingen annan är du, och det är din makt.
-----
Det är svårt att förstå andra om man inte ens förstår sig själv.
-----
Uppmärksamhet är den mest sällsynta och renaste formen av generositet. (Simone Weil)
-----
Djupt ur den blånande sorgens källa
Djupt ur den blånande sorgens källa,
skådande där i vishetens offrade ögon,
drack jag ord till min sång.
Djupt ur den outsinliga törstens källa,
liknande himmelens klara, nattliga hav,
djupast på bottnen, fjättrad
i livets stelnande lava,
fann jag, drunknande, hoppet.
Ett har jag lärt mig att känna:
Endast den drunknande längtar att andas,
endast den domnande strävar att vakna,
endast den djupast i mörker sjunkne
känner begär efter ljus.
Endast för den som prövat
sorgens förnedrande makt
tändes den ledande stjärnan.
(Gunnar Ekelöf)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar