Alltid på en söndag

Stretade hela sitt liv
upp för backen
såg ej att den samtidigt
ledde nedåt

*

Så vackert ord: allena
Den skiftande ensamheten

(Bo Carpelan)

---------

"Det är i våra dagar förvisso ingen fras, då det talas om att en stor del av mänskligheten, framför allt de germanska folken, befinna sig i en andlig kris av mycket allvarlig art. Den gamla världsåskådningen med sina trygga läror om en gudomlig försyn och en livslycka på andra sidan graven har vittrat ner till en ruin, där endast mycket anspråkslösa själar kunna få tak över huvudet, men det andliga nybygge, som varit önskvärt, har ännu icke kommit till stånd, och därför står än i dag en stor del av mänskligheten husvill och frysande, så snart lyckans sol ej skiner dem i ansiktet.
Denna saknad av en levande världsåskådning är i själva verket en livsfientlig makt, som i lönndom oroar och tär djupa leder av vår tids bildade, och som även hemsöker mången bland dem vi med rätta betrakta som föregångsmän på det andliga området. Hur gripande är icke den filosofiska bankruttförklaring, som den sjuttioårige Herbert Spencer gjort i sina sista skrifter. Han, som en gång starkare än någon annan förkunnade den ljusa evolutionsoptimismens evangelium, slutar sina dagar som en förtvivlad pessimist, vars dominerande livsstämning är en känsla av rysande skräck inför världsalltets oändliga tomhet. Och vem kan väl betvivla, att den djupa disharmoni, som på senare åren allt mera fått makt över en så stark och produktiv ande som Georg Brandes, till en god del har sin rot i den totala brist på världsåskådning i djupare mening, som Brandes, trots sitt utpräglade filosofiska intresse, alltid lidit av. Strindbergs groteska ståndpunktsexperiment att återgå till kristendomen är i själva verket ingenting annat än ett patologiskt utslag av den moderna kulturmänniskans skräck inför det metafysiska tomrummet; och även där denna känsla ej tar form av skräck, utan slår över i en plebejisk optimism, verkar den dock förlamande på andens spänstighet och växt. Hur fattigt på verkliga kulturvärden är icke trots all estetisk polityr en stor del av Sveriges moderna skönlitteratur just därför att så många av de tongivande skönandarna äga så oändligt lite av filosofisk kultur. Kastar man en blick bakom de kunskapsteoretiska barrikaderna, så finner man där bakom blott ett mumifierat gudsbegrepp, icke en levande världsåskådning."

Så skrev Bengt Lidforss år 1909. Hur annorlunda skulle han ha sett på dagens företrädare för de västerländska kulturbärarna? Förvånansvärt lite har nog förändrats sedan Bengt Lidforss tid.