Alltid på en söndag

På morgonen är gräset genomvått
i trädgårdsmattan när jag stiger ut.
Än vägrar björkarna att stryka flagg.
Grönt lyser vildvinet på väggen än
och rosen har sin stoltaste minut.
Men gräsets matta är så våt av dagg
att jag blir stående och ser på den
och tänker:- Här har visst augusti gått.
(Caj Lundgren)

----

I bland upplever jag att det inte finns så mycket av värde att skriva om. Ska man begå omaket att skriva något bör det väl vara något med substans, inte bara meningslöst allmänt svammel. Sådant finns det redan nog av i internets strida flod. Men vem är jag att sätta mig till doms över detta till synes outtömliga flöde?
Då och då finner man dock små öar i internet-flödet, som man kan stanna till vid en stund och insupa, om inte visdom så dock tankar som harmoniserar med ens egna. Det är till dessa små öar som jag gärna återvänder till.

----

Om Schopenhauer skriver Amiel i "Dagboken": Hans teorier förorsakar mig en angenäm känsla blandad med fara. Jag skulle kunna ge efter för mig själv, men jag är rädd för att begrava mitt samvete under blommor. För övrigt känner jag att godheten icke tål denna kontemplativa likgiltighet och dygden består i att övervinna sig.

----


En sanning att beakta: I vår komplexa och turbulenta värld befinner sig alltid kaos runt hörnet. De flesta av dagens system är instabila.

----

Rubrik i G-P: Den amerikanska ekonomin är räddad! Därför finns det anledning för Obama att fira dubbelt.

----

När det gäller välgörenhet med religiösa förtecken, finns ofta baktanken med som en pådrivande faktor. Den religiösa lönemoralen finns alltid i bakgrunden. Men det oegennyttiga har jag stor respekt för.

----

Kanske Putin har rätt när han säger att USA parasiterar på resten av världsekonomien.
Kommer euron att överleva denna gastkramning och hur länge kommer USA att kunna fortsätta , till synes sorglöst, att leva över sina tillgångar? USA:s politik är djupt omoralisk.

----

Jag tror att jag tidigare skrivit något om pennans renässans. Detta att hjärnan stimuleras på ett helt annat sätt när man skriver med en penna i handen, jämfört med när man skriver via ett tangentbord.
Pennan, själva redskapet, betyder något mer. För hjärnan är pennan ett känselspröt, eller kanske snarare ett slags elektrisk kontakt som sätter de små instängda tankarna i förbindelse med ett större medvetande, med ett hav som går i vågor, medan världsdelar byter plats med varandra. Pennan krafsar i språket, detta sjätte sinne som av egen kraft rör sig i betydelsernas skenvärld och letar fram nya tankar åt den annars alltför fogliga hjärnan.