En kylig, krympande kväll.
En hund som skäller, en hink som slamrar.
Du lyssnar.
Ett spindelnät som stramas åt av daggen.
En stilla bräddfull spann - en spegel
Som lockar den första stjärnan att darra.
Kor som vänder hemåt på den smala bygatan
Och virar sin varma andedräkt kring häckarna -
En levande mörk flod, en karavan av tunga stenar,
Mjölk som ospilld bärs hem.
"Månen!" ropar du plötsligt, "månen! månen!"
Månen har tagit ett steg tillbaka
Likt en konstnär som häpet stirrar på sitt verk
Som häpet pekar på honom.
(Ted Hughes, tolkning Werner Aspenström)
-----
I radion hörde jag ett reportage om Sydkorea och pensionärernas situation där. De pensionärer som har familj får tydligen inte någon pension alls och de utan familj får en statlig pension på motsvarande 700 svenska kronor i månaden. Traditionen i Sydkorea är att de gamla tas om hand och försörjs av familjen. Men detta fungerar allt sämre nu i det moderna Sydkorea där det blir allt vanligare att alla jobbar heltid och allt färre har tid och ork över för sina gamla. Statistiskt anses det att 45 procent av de gamla lever i fattigdom och inte sällan i ren misär. Detta i ett land som anses tillhöra "rikemansklubben". Det enda som staten bidrar med till de ensamstående gamlingarna som hamnat i fattigdomsträsket, är ett dagligt paket med en enkel måltid.
Det finns nu en växande frivilligrörelse bestående av volontärer, ofta själva friska pensionärer, som ägnar sig åt att bedriva hjälpverksamhet bland de avsidestagna åldringarna. I reportaget fick man möta en svårt handikappad 80-årig kvinna vars enda ljuspunkt i tillvaron var ett besök i vecka av en volontär.
Man brukar säga att hur ett samhälle behandlar sina åldringar är ett mått på samhällets humanitet och människosyn. I så fall verkar Sydkorea står ganska lågt på den skalan.
Men vi ska kanske inte förhäva oss i Sverige heller. Har en känsla av att en växande skara av ensamma och sjuka åldringar lätt hamnar utanför samhällsgemenskapen även här, inte minst genom att det knapras allt mer på den samhälleliga omsorgen.
------
Historielösheten är vår värsta fiende, och det gäller i högre eller lägre utsträckning beroende på vilket område man talar om.
------
Vi måste lära oss att det verkligt värdefulla är tid, inte pengar. Tid att vara tillsammans med barnen, att ha tid för att samtala inom familjen och med vänner. Att få tid till att leva mer och arbeta så lite som möjligt.
------
Så kallat "positivt tänkande" dvs försöken att övertyga dig själv med att det kommer att gå bra, har den avigsidan att det förstärker tron på att det skulle vara helt fruktansvärt om det inte gjorde det.
------
Nog är det sant att barndomen aldrig tar slut. Den mattas bara av. Den ligger som ett sjok i varje vuxen människa, för ingen är färdig nog. Ibland tränger den igenom, i obönhörliga besked, i plågsamma, smärtsamma slut, i darrande röster på andra sidan telefonen. Låt oss krypa ihop i fosterställning då. Låt oss sträcka oss i vårt inre efter de varma armar som en gång hållit om. Gripa efter det trygga som vilar där, nakna och självande. Att vara barn är ju att inte ha ord för vad som händer. Det vackra bara sker, utan några förklaringar, och är så vackert då. Det onda gör så ont, går inte att ursäkta utan är allomfattande och oförklarligt. Det är en ordlös tillvaro. Det är att få vara hudlös inför världen. Och det slutar vi aldrig vara.
(Olivia Bergdahl i G-P)
------
Så länge vi lever i mörkret är vi inte upplysta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar